Barn

Ikväll ska vi för första gången testa två nätter på raken, dvs att Magda sover två nätter på rad hos sin pappa. Visst har hon gjort det förut några gånger. Men då har det berott på att jag som engångsgrej har varit borta, i London eller Barcelona. Hon har även flera gånger varit hos sin farmor och farfar. Men det här är första gången då jag är hemma och vi går in i ett slags mönster. Jag tycker det är jättejobbigt att jag inte ska få se henne på två dagar. Försöker hela tiden att skaka det av mig och se att jag faktiskt kommer få sova två nätter utan störning, men hjälps inte. Lite trött på mig själv ibland att jag är så blödig då det gäller barnen. Känner ni också så här när ni är ifrån barnen eller njuter ni av egentiden?

Som ni nu vet så är jag ensam vårdnadshavare för Annie. För det mesta känns det helt ok faktiskt. Men det är en situation som jag inte hade väntat mig där det från början har känts rätt tungt. Det är utvecklingssamtalen. De har alltid känts jobbiga. I morse var det utvecklingssamtal för Annie på förskolan. Jag fick idag, precis, som de flesta andra gånger höra att jag har ett väldigt intelligent och verbalt barn som fungerar mer än utmärkt på alla plan. Men det är något av en sorg för mig att inte få dela det med någon som är minst lika stolt som man själv känner sig, vara två om att känna att ens eget barn är bäst i världen. För mig är det ungefär samma känsla som då man efter en flygresa landar på Arlanda, och helst vill berätta om allt, och ingen möter upp. Antiklimax.