Första tanden har lossnat, äntligen! Som Annie har väntat. Hon är 6½ år nu och de flesta av hennes vänner har tappat sin första tand för ett bra tag sedan. Nu väntar hon otåligt på tandfen som hon säger att hon inte tror på, men ändå är säker kommer på natten. Så ni som är vana med att agera tandfe. Vad lämnar en tandfe? Är det alltid pengar? Hur mycket? Hoppas ni har en fin helg.
Till er! Jag är så tacksam att ni läser min blogg och en del av er till och med följer den. Så smickrad och glad. Tänker på det varje dag och kan fortfarande bli förvånad då jag kikar in på statistiken och ser att så många varit inne och tittat på Matstugan. Miljoner tack också till er som lämnar lite kommentarer, de betyder väldigt mycket för mig. Skulle bli otroligt glad för fler kommentarer så jag vet vilka ni är och hur ni tänker och tycker. Jag har lovat mig själv att jag ska bli bättre på att svara på kommentarer och själv kommentera. Jag är ensamstående med två barn, varav jag har ena på heltid. Jag har ingen hjälp av några föräldrar eller syskon alls, så ibland räcker tiden och orken bara inte till. Men jag läser alltid varenda kommentar och blir så glad! Hoppas ni får en riktigt fin helg, själv ska jag läsa igenom sådär 100 kommentarer till tävlingen om en Tefal Actifry och välja 1 vinnare, roligt men svårt.
Idag är det Annies sista dag någonsin på dagis. Det känns verkligen helkonstigt och lite vemodigt. Hon har haft fantastiska pedagoger, eller fröknar som hon säger. De har engagerat sig i henne och utvecklat henne enormt mycket. Vi tog med varsin ask med lyxchoklad från Chokladfabriken till dem och varsin ros med handskrivet kort av Annie själv. Magda tog också med sig blommor och varsin flaska mousserande till sina pedagoger. Det var någon som tyckte att det var konstigt att ge alkohol till pedagogerna, är det? Tycker ni att det är olämpligt?
På årets sommarfest på förskolan så sjöng de Broder Jakob på alla möjliga språk och de kändes så stora, helt plötsligt. Alla barn som nu slutar fick diplom och ros.
Om ni undrar så var Magda en stolt Stora Bocken Bruse på festen. Har har hornen åkt av efter väl utfört uppdrag.
Världens bästa Petter som fått Annie att älska kikärtsgrytor, fiskpudding och mycket annat genom sina kokkonster. Annie har blivit bortskämd med nybakt bröd, kantarellsås mm. Hon har fått välja rätt att laga tillsammans med Petter en dag, då blev det Salamipizza (men det verkar som att hon aldrig kommer förlåta Magda som vägrade äta sin storasysters pizza när alla andra älskade den). Petter är unik och så bra mat kommer de nog aldrig att få någon annanstans.
Mina små väluppfostrade, gulliga barn är inte alltid så välartade som det kan se ut på bild. Här är lite bilder från kryssningen med Birka. Mini Drama-queen i mitten av middagen.
Annie gjorde en huvudbonad av finservetten då jag försökte hindra Magda från att krypa under borden. Jojomänsan, den var hon väldigt stolt över. De retas och bråkar som bara den också, mest hela tiden.
Magda under bordet, smakandes på plastgrejen med bordsnumret. Hon vägrade släppa den och jag lät henne ha den för att undvika ett megautbrott på restaurangen. Annie klättrade under tiden upp i babystolen. Däremellan var allt underbart, de älskade maten och hade roligt och kramades. Middag nummer två bad jag att vi skulle få maten lite snabbare så att barnen inte hann freaka ut, det var inga problem.
Ikväll ska vi för första gången testa två nätter på raken, dvs att Magda sover två nätter på rad hos sin pappa. Visst har hon gjort det förut några gånger. Men då har det berott på att jag som engångsgrej har varit borta, i London eller Barcelona. Hon har även flera gånger varit hos sin farmor och farfar. Men det här är första gången då jag är hemma och vi går in i ett slags mönster. Jag tycker det är jättejobbigt att jag inte ska få se henne på två dagar. Försöker hela tiden att skaka det av mig och se att jag faktiskt kommer få sova två nätter utan störning, men hjälps inte. Lite trött på mig själv ibland att jag är så blödig då det gäller barnen. Känner ni också så här när ni är ifrån barnen eller njuter ni av egentiden?
Som ni nu vet så är jag ensam vårdnadshavare för Annie. För det mesta känns det helt ok faktiskt. Men det är en situation som jag inte hade väntat mig där det från början har känts rätt tungt. Det är utvecklingssamtalen. De har alltid känts jobbiga. I morse var det utvecklingssamtal för Annie på förskolan. Jag fick idag, precis, som de flesta andra gånger höra att jag har ett väldigt intelligent och verbalt barn som fungerar mer än utmärkt på alla plan. Men det är något av en sorg för mig att inte få dela det med någon som är minst lika stolt som man själv känner sig, vara två om att känna att ens eget barn är bäst i världen. För mig är det ungefär samma känsla som då man efter en flygresa landar på Arlanda, och helst vill berätta om allt, och ingen möter upp. Antiklimax.
Kanske mitt mest personliga inlägg någonsin. Men det är flera av er som undrat över hur jag har barnen, deras pappor osv. So, here we go. Just nu har det kommit till en punkt då jag och Magdas pappa håller på att strukturera upp hur främst Magda, men även Annie ska sova hos honom respektive mig. Barnen har bott hos mig, men varit hos honom sådär 2 nätter per vecka. På olika dagar. Nu håller vi på att dela upp nätterna. Jag har känt mig alldeles paralyserad av det de senaste veckorna. Jag vet att det måste bli så, men det är ren smärta att veta att jag inte kommer få se Magda på flera dagar. Det har inte gått en dag sedan vi bestämde att vi nu ska börja med flera nätter på raken utan att jag har gråtit över det. Jag har en enorm sömnbrist pga av Magda med jag vill ändå inte vara utan henne i flera dagar.
Annie kommer även hon vara en del hos Magdas pappa. Han har varit där sedan hon var väldigt liten. Annie har ingen pappa, hon är ett Danmarksbarn. Jag skaffade henne själv genom anonym donator. Det var ett noga övervägt beslut och efter miljoner tester som konstaterade att jag hade vissa problem att bli gravid, hormonbehandling, äggspruta och diverse undersökningar blev jag gravid. Jag gick igenom min graviditet själv (men med flera nära vänner som alltid fanns där), hade med min mamma under förlossningen och sedan dess har jag tagit hand om henne helt själv. Jag har självklart hela försörjningsbördan för henne, tagit alla utvecklingssamtal och tagit alla beslut om allt som gäller henne själv. Magdas pappa kom in i bilden väldigt tidigt i Annies liv och har blivit som en pappa för henne. De har NU en mycket fin relation och det har varit viktigt för oss båda att fortsätta den relationen och att Magda och Annie är så mycket som möjligt med varandra.
Jag och Magdas pappa hade en, milt sagt, blodig separation, mycket bråk. Vi separerade när Magda endast var några månader gammal. Jag begärde då att vi skulle få samarbetssamtal via socialen för att överhuvudtaget komma överens om något gällande barnen. Vi gick till Socialen länge och regelbundet för att lära oss samtala med varandra och att strukturera upp det som gällde barnen. Kvinnan vi pratade med styrde upp hur Magda skulle börja sova hos sin pappa en natt per vecka och hur han skulle ha henne några timmar här och där. Då vi började gå där fanns det ingen fungerande kommunikation mellan oss, då vi slutade gå där hade vi en toppenkommunikation och från den punkten har vi kunnat lösa allt själva mellan oss. Men det var hårt arbete, minst sagt (en gång var jag så uppriven då vi kom från Socialsamtalet att jag backade ut bilen rakt i bilen bakom, krasch). Idag fungerar allt väldigt bra, men det är ändå mardrömsaktigt att inte få se dem varje dag, tanken på att inte få känna deras små armar om sin hals minst en gång per dag…
Iväg till London för att sammanstråla med min Darling vän Gita! Längtar! Vi har varit vänner forever and ever. Jag träffade henne och hennes man Stephan på en semster på Dominikanska Republiken för många år sedan, på en surfingkurs. Sedan dess har vi varit som systrar. De bor i Schweiz och jag har åkt till dem många gånger och de har kommit till Stockholm många gånger. Vi har semestrat i Spanien en vecka då vi mest drack Rosévin och solade, vi har bilat till Piemont i Italien, åkt hästsläde i alperna, åkt båt till Sandhamn och mycket mer. Men vi har inte haft möjlighet att ses bara vi två efter att vi fått barn. De har två döttrar och jag har två döttrar. Så nu bestämde vi oss för att ses på neutral mark bara hon och jag. Vi har så mycket roligt inplanerat för dagarna: Vi ska till Jamie Olivers restaurang, på Afternoon Tea ut och springa i Hyde Park och titta i affärer så där i lugn och ro som man inte ens kommer ihåg att man har gjort på flera år.
För ett år sedan, under Sportlovet, så tog Rose-Marie med mig till Barcelona på några fullständigt underbara dagar. Jag hade då bakom mig ett år som innehöll allt från en mycket blodig separation, omställningen till att bli ensamstående mamma, ett barn som haft kolik i några månader, sömnlösa nätter och vabbande med barnen utan uppbackning eller avlastning, återgång till att jobba 100% och ett ständigt ekonomiskt kämpande för att få det att gå ihop och aldrig ha råd att köpa något extra än mindre resa någonstans. Jag glömmer aldrig då Rose-Marie ringde och berättade att hon vunnit en resa och undrade om jag ville följa med. Jag grät mig igenom större delen av det samtalet för det kändes så otroligt. Så åkte vi då och vi hade de mest underbara dagarna i Barcelona.
…Ser det faktiskt ut så här. Oj vad de kan bråka och kivas, och Oj vad de tycker om varandra och gosar ihop sig emellanåt. Hjärtat smälter när jag ser dem så här. Nu åker vi till min bror med familj i Eskilstuna. Gör ni något speciellt idag? Var ni ute igår, på bio, på stan, på rean?
