Har ni en fin jul?
Tänk att min lilla tjej nu känns som hon blivit vuxen nästan….
Hur som, nu ska här bakas och lagas mat för OJ vilken energi jag fick av att bli av med foglossningar, illamående, kilon osv osv. Jag längtar efter att pröva nya recept, baka, fixa och trixa! Så hoppas inte alltför många av er gett upp hoppet om mig under den senaste veckan!
Jag och Annie cyklade iväg till järlasjön idag morse med frukosten. Vi la ut picnicfilten vid ett litet fyrtorn på en minipir och satt och mös länge med frukosten.
Ibland glömmer man att piffa till vardagen lite, genom att t ex äta frukost ute även om man inte har någon trädgård.
Vi oroade oss lite för denna ungfågel som inte verkade kunna flyga utan låg och ropade bara. Vi delade med oss av både paprikan och sockerkakan, vilket den verkade uppskatta. Vi meddelade även en äldre dam som kom efter oss.
De är stunder som dessa som etsar sig fast. Kvantitets- och kvalitetstid på en och samma gång. Det finns inga pengar i världen som skulle kunna köpa en bättre situation.
Sen bar det av till Boobadet, där vi självklart proppade i oss strömmingburgare, med min vän Cecilia och hennes son Harry. Hon bor utanför London och vi träffas högst två gånger per år. Hon är en ungdomsvän och vi känner varandra så bra trots att vi ses så sällan.
Fantastiska Harry lekte så fint med Annie, att jag och Cecilia kunde sitta och uppdatera oss läänge.
Den som förväntar sig lite matbilder i detta inlägg kan sluta titta NU. Det blev nämligen inte direkt någon middag för mig. Men mer om det längre ner. Här ser ni det fantastiskt vackra bröllopsparet i svenska kyrkan på Manhattan. Min dotter (svängandes med korgen längst till vänster) var brudnäbb tillsammans med brudens dotter (min fina guddotter) Nora och väninnas dotter Florence. Det var ett otroligt vacker bröllop!
Jag var världens stoltaste mamma under bröllopet. Trodde verkligen aldrig att hon skulle våga stå där framme utan mig. Hon är, som sin mamma, ingen scenkatt direkt. Men bästa tärnan Sara höll henne i handen hela vägen fram och jag satt på första bänken. Hon hade inga som helst problem att sitta där framme. Det kändes som att hon blivit stor i ett huj. Det var ju bara cirka 1 månad sedan hon vägrade att gå upp på scenen under dansuppvisningen och gråtande sprang till mig.
Men mitt under vigselakten blev hon lite uttråkad över att sitta still och slängde sig baklänges med benen i luften och visade sina urtvättade blåa Hello Kitty trosor. Jag tecknade frenetiskt åt henne att sluta och på tredje gången förstod hon och satte sig upp igen. Amerikanare är ju inte speciellt förtjusta i att se barntrosor och efteråt hörde jag en av de amerikanska gästerna säga att brudnäbbarna hade skött sig så utomordentligt bra förutom ”the small incident” då en av brudnäbbarna visade trosorna….
Sen var det dags för bröllopsmiddagen i Brooklyn. Den tog plats på en italiensk restaurang som heter Lunetta. Det skulle bli hur många rätter som helst i italiensk stil. Fördrinken med bakgrundsmusik intogs på gården under mingel.
Det var en massa småplock som tilltugg, bl a dessa goda bollar, fyllda med krämig risotto. Tur att jag åt så många av dem för sen blev det inget mer….
Jag satt vid honnörsbordet som en av brudens närmsta vänner, STOR ÄRA! Det vara bara det att här gick luften ur Annie. Hon hade fått sticka i foten, var trött, grät, skulle ha nappen, skulle sitta i knäet, vägrade sitta/ligga i vagnen. Till det kom att det var väldigt varmt i lokalen och trångt så jag med stora magen och A i knäet kunde inte röra mig en centimeter och absolut inte äta. Till slut fick jag resa mig upp och gå ut på Brooklyns gator och dra vagnen upp och ner för gatorna för att hon skulle somna. Tror ni hon somnade? Jag var så ledsen, trött och arg. Försökte frammana bilden av hur stolt jag varit över henne i kyrkan samtidigt som små tankar om att sälja henne billigt på Blocket poppade upp. När jag efter 40 minuter dragit henne runt på Brooklyns gator kom in så var hon fortfarande vaken och på uruselt humör, precis som någon annan. Det vara bara att knata hem till lägenheten. Jag missade de flesta talen, middagen, dansen, tårtan osv. Men den här dagen var jag ändå världens stoltaste MAMMA!
Jag är tillbaka! Igår gick jag för första gången på sådär 3 månader in och tittade om jag hade någon enda besökare kvar OCH faktiskt så verkar det vara flera som gått in, jag blev alldeles tårögd. Jag har även fått flera så fina kommentarer. Det har värmt och värmer fortfarande! TACK SNÄLLA ♥ ♥ ♥
Vad hände då? Jo, jag blev gravid och så fruktansvärt illamående. Roligt att ha en matblogg när minsta lilla matos får en att springa till toaletten och kräkas. Jag försökte där i början att hålla allt igång, men när man inte ens vill se mat, lukta mat och allra minst tänka mat då blir det klurigt med matblogg. Smaksinnena skenade iväg och ingenting smakade som det brukada. Jag som ÄLSKAR mat, kunde inte tänka mig något värre.
Det enda jag ville ha var citron i alla möjliga former. Någon som haft några konstiga cravings? Berätta berätta!
Drack 7 st Brämhults lemonad på två veckor och en massa citronfanta (jag tycker i vanliga fall inte om kolsyra, dricker ALDRIG Fanta i vanliga fall)
MMMMMMMM……….
Nog tjat om det nu. Jag mår för det mesta bra nu och nu ska här bloggas! Jag lagade en riktig rätt för första gången igår kväll med getost, kyckling och creme fraiche – Fantastiskt gott och så enkelt! Kommer lite senare idag.
STORA KRAMAR
