Vet ni vad som har varit det allra bästa med min medverkan i Sveriges Mästerkock? Det har varit era kommentarer och pepp. Det stöd jag har fått från alla, hejarop, lyckönskningar och tron på mig har betytt mer än att gå vidare faktiskt. Ni kanske ändå vill veta vad som hände på Sveriges Mästerkock egentligen och hur det går till. Jag skar mig ordentligt i fingrarna under utmaning. Sådan smärta och så mycket blod att jag fick plåster och dubbla handskar. Smärta verkligen, men bara att köra på. De hade sjukvårdare på plats och då det inte slutade blöda fick jag sedan klistra ihop dem. Vassa knivar.
Så här såg det ut den största delen av tiden i Gävle. Vi satt och väntade på inspelning och vidare information. Det är mycket som är annorlunda än hur det framställs i tv. I verkligheten så filmas en liten del, t ex man får utmaningen. Sedan går man ut ur gasklockan och får söka lite på rätter och recept en liten stund. Sedan in för själva utmaningen. Så fort maten är tillagad, och det ska finnas en extra portion till juryn (som man inte ser på tv), så fick vi lämna gasklockan och gå in i det här rummet och vänta. Det var oftast obestämd väntan och vi fick inte gå någonstans. Så vi hängde i det här rummet ungefär från 8 på morgonen till 18 på kvällen.
Efter en utmaning går juryn runt och smakar på maten då vi inte är i gasklockan. Så den delen som ni ser att de går runt och smakar så har de redan gjort det på riktigt och den ni ser är bara för kameran och de smakar knappt, mer låtsas. Den delen där de filmas då de smakar av maten tar grymt lång tid, ca två timmar av att stå rakt upp och ner vid sin station. Kameror sätts på och stängs av, de får ett nytt bestick för varje ny tallrik, och mikrofon monteras av och på en person i taget. Sedan får man gå ut ur gasklockan igen och vänta någon timma. Under tiden får vissa gå in och synka, d v s att man går in bakom uppsatta skynken och där har de satt upp filmkameror. Där filmas det hela där man sitter och ’tycker till’.
Förklädena fick vi bara ha på oss då vi gjorde själva utmaningarna. Däremellan hängs de upp. Maten vi blev serverade under dessa Gävle-dagar är under all kritik, det tyckte vi alla. Den är knappt ätlig, på riktigt. Så ingen höjdare att sitta där och vänta, rätt sterilt. Behållningen var att få prata med de andra.
Så här såg det ut vid vårat bord, massa mattidningar, min Ottolenghi receptbok som är min Bibel och lite energi. Sedan pratade vi om allt. Väldigt unikt att prata så med andra som har sådant stort matintresse. Uppkoppling fanns inte alls under dagarna. Jag har bara det bästa att säga om alla. Vi är flera som följer varandra på Instagram nu. Resan fram och tillbaka till Gävle betalar man själv. Hotellet var enkelt, men ok. Maten där var inte direkt wow. Men jag sov riktigt gott. Här ser ni mitt hotellrum.
Gonatt, berättar snart, då jag har smält hela upplevelsen lite mer bara, om hur det kändes att åka ut, varför jag inte gick vidare, tankar och allt annat som spelade in. I helgen så ska ni får veta hela sanningen.
Tack för att du tar dig tid att berätta, intressant att läsa. Kram och ha en skön helg.