Jag har stuckit huvudet i sanden, men bara att göra sig beredd. Fredagen den 6 mars är det dags.
Det är min fot, min stortå som ska opereras för Artros. Jag fick välja mellan skrapning och att steloperera den, jag valde skrapning. Jag kommer inte kunna gå på ett tag, sjukskriven i en månad. Sen får vi se sa doktorn. Jag har haft smärtor i stortån i 1½ år. Trodde att jag hade brutit den. På vårdupplysningen sa de att det lät som det, men att det inte gör något åt det. Så jag lät det vara i ett år. Efter ett år kände jag att det måste väl ha läkt efter så lång tid. Så iväg till vårdcentralen, remiss för röntgen, där de konstaterade att det var artros. Det har gjort konstant ont, och smärtsamt ont att springa. Men jag har gjort det ändå. Vissa saker är omöjliga för mig, som att göra utfall eller ha klackskor. Jag har intalat mig själv att det ska bli skönt att vara sjukskriven, allt för att slippa tänka på operationen.
Men jag är livrädd att jag inte ska kunna springa igen, inte kunna röra mig obehindrat. Jag vet att det finns en chans att jag aldrig får springa igen, men vägrar vara i den tanken. Jag är orolig över hur jag ska kunna hämta och lämna barnen på förskola och skola. Det är en utopi att jag ska kunna hoppa på ett ben till förskolan och skolan. I sådana här lägen är det väldigt trist att inte ha någon familj som hjälper till. Jag vet inte hur jag ska lösa det, men det måste ju gå på något sätt liksom…
Jag har ändå världens bästa vänner. Det här messet fick jag idag av en av mina vänner som verkligen bor på andra sidan stan, har ett krävande jobb och två små barn. Två andra vänner har erbjudit sig att Annie sover hos dem den första helgen. Så tacksam…
