Jag tänkte göra ett blogginlägg om något helt annat, men det känns som att allt annat förbleknat jämfört med att fina Dina 6½ halvt år nu förlorat kampen mot cancern, efter två år. Hennes föräldrar har skrivit om hela resan i Dinas Bok och jag har läst vartenda inlägg under dessa två år och gråtit floder. Så smärtsam läsning, men även den starkaste berättelsen någonsin om vad som är viktigt i livet, om kärlek, om att ta tillvara på stunder, om att inte ge upp och om att ta hand om varandra.
2014 fick de beskedet att Dina hade cancer i levern, som senare spreds till lungorna, hjärnan och skelettet. Föräldrarnas oavbrutna kamp för att hitta lösningar och inte ge upp hoppet om Dina finns det inga ord för. De har även skrivit otroligt blottande om situationen och hur man förändras, inte orkar men måste orka, bryter ihop och reser sig igen. Min beundran för Dina och hennes föräldrar Anders och Malin är oerhörd.
Malin, Anders och lilla Dina har lärt mig massor och jag rekommenderar verkligen att ta er igenom den smärtsamma läsningen. Jag kan inte sluta tänka ikväll på allt de har gått och går igenom; Något som inget barn och inga föräldrar ska behöva uppleva. Jag kan inte ens i tanken gå till om det hade varit Magda eller Annie, tror inte jag hade kunnat fortsätta andas om något hände dem.
