Så, då flyger jag för att möta upp denna här. Gita, eller Margita, som hon egentligen heter, är en så nära vän till mig sedan sådär 15 år tillbaka. Vi träffades på Dominikanska Republiken då vi båda var där på semester. Hon var där med sin man, jag var där med min mamma och bror. Vi klickade direkt kan man nog säga. Fast hon bor i Schweiz och jag här så håller vi kontakten. Vi ringer via FaceTime, nästan varje vecka. Jag har varit i Schweiz en massa gånger och hon (och ibland hennes man) har varit här i Stockholm hos mig. Hennes man är nästan lika bra vän till mig som hon är.
Efter det har vi gjort så mycket roligt genom åren och samlat på oss så många minnen från så många ställen tillsammans: Schweiz, Dominikanska republiken, Sverige, Spanien, Italien och England. Nu lägger vi Slovakien till listan. Gita och jag har följts åt genom graviditeter, småbarnsåren, familjestrul och oro över saker som händer i livet. Men mest av allt så har vi skrattat så mycket tillsammans och vi har så många interna skämt. Visst, vi har bråkat också, flera gånger. En gång tog jag min resväska och skulle direkt åka hem från henne för vi var så osams. Men det slutade med att vi båda föll om varandras hals och grät och sa förlåt. Hon betyder allt för mig och känns på många sätt som en syster.
